Så det kan bli.
“Fullmåne nästan ser jag. Hade det verkligen fint, skrattade med glädje och innerligt förra fullmånen. Sa att det var för att jag var lite trött. Kanske jag var. Men inte bara därför. Jag var…Glad. I hjärtat. Så det kan bli”
Så sa jag på torsdagen. Dagen efter beskedet.
Och här är precis den månen jag skrattade under. Och idag är det söndag. Och jag skrattar fortfarande under fullmånen. Innerligt. Och hjärtligt. I all kärlek runt mig. Det är bara det att de små molnen av sorg, molnen av rädsla, molnen av oro, skymmer sikten ibland. Men det klarnar däremellan.
Så kan det också bli.
Den här texten läste jag på en blogg av en person jag verkligen ser upp till. Hennes kloka ord om hopp och kärlek. Jag tar åt mig. Hon talar om att glädje och kärlek är så mycket starkare än hopplöshet och sorg. Men behöver inte alltid vara stark eller svag, men kan bara vara väldigt väldigt rädd.
