Idag är en dag som kan vara den bästa på hela veckan. FREDAG. Det är en dag när alla förtjänar att vara lyckliga. Så var det. Var lycklig. Var lycklig för du har en anledning till det. Man ska inte behöva åka till rymden för att vara lycklig. Det är de små sakerna som gör det. Våga se att du har det bra. Våga känna glädje. Våga ge andra glädje. Våga visa att allt utom det lyckliga är helt ovesäntligt en fredag som denna. DU förtjänar en alldeles perfekt dag.
När jag föreställer mig evigheten är det alltid lika klart, alltid lika förutsägbart. I mina drömmar var det alltid klart hur framtiden skulle se ut. Det fanns inga tvivel. Framtiden är oviss. Men den är min.
Jag har förtrollat mig i kärleken. Jag är en vilsen liten själ som vill så mycket. Lite för mycket ibland. Jag försöker intala mig själv att jag ska sluta tänka, att sluta bry mig. Sluta bry sig låter lättare än vad det är. I dagens samhälle ska man inte vara något annat än perfekt. Avviker man från det idealet får man höra det. Är man exakt som alla andra får man höra det. Det är alltid någon som tycker något. Utåt sätt visar folk stolthet, styrka och mod. Tittar man lite närmre ser man lite rädsla hos alla. Vars har stoltheten tagit vägen? Det finns gnista, det är dags att sätta eld på den nu. Vi vet inte hur starka vi är förrän stark är den ända valet vi har.
"Har du sett hennes bilder på instagram? Hon tror hon är något och att hon äger världen". Ska vi på på en fika? Men har du tänkt på hur många kalorier den där innehåller en sallad kanske är bättre? Gå och ta en powernap så du orkar resten av dagen. Men gud sover du än? Ska du inte plugga till provet. Du måste ju få en bra utbildning så du blir rik. Har du tränat idag? Hur många timmar? Du börjar se lite mager ut. Ät. Ät mer proteiner. Ät mer fett. Men gud ser du hur hon ser ut? Hon har ju blivit fet. Ska du på fest i helgen? Vad ska du dricka? Inget? Haha fyfan vad tråkig du är, håller du på bli nykterist? Gud såg du henne i lördags? Stupfull och så jävla pinsam. Vart har du köpt din kofta? Den ser dyr ut. HAHA Lindex? Hoppsan, inte så inne.
En helg fylld med glädje och tacksamhet för alla goda människor som finns och vänskap som man har. Men också en helg med insikt om hur saker i livet kan förändras så snabbt. En helg med insikt om hur mycket sina föräldrar betyder för en. Att det kommer en tid då ens uppgift är att ge tillbaka av den omsorg man fått genom åren. En droppe av liv.
Du vet när man tänker att man ska höra av sig och så blir klockan för mycket och man tänker “jag ringer imorgon istället”. Det går några dagar, några veckor, några månader. Ett halvår senare när man äntligen stämt träff och sitter på det där fiket som alltid känts så hemtrevligt märker man att man inte har någonting alls att säga till varandra. Man får ut ett litet “Vad har hänt sen sist då?” och får ett slött “Nä du vet, bara det gamla vanliga. Inget speciellt direkt” till svar. Känner du igen dig? Det största misstaget man kan göra är att släppa taget om en vän. Har man hittat någon som förstår hur man fungerar, som man kan vara sig själv med och skratta med ska man inte släppa taget. Jag har alltid tyckt att “det är aldrig för sent” är ett klart överskattat begrepp. Tiden läker sår eller hur? Tiden får en också att glömma. Känslor avtrubbas, tider förändras, människor går åt olika håll i ett vägskäl. Väntar man för länge kan det vara för sent. Det där samtalet som man alltid skjuter upp, det där besöket som man avbokat pga “viktigare” saker som dykt upp, de där små sakerna kunde ha förgyllt någons dag.Därför frågar jag om du löst alla dina bråk som du haft med vänner eller ligger de fortfarande där och väntar på att få bli lösta? Jag uppmanar dig nu att se och ta vara på dina vänner. För vem skulle du egentligen vara utan dem?
Vi kom dit. Det verkade rätt lamt och tråkigt. Tankarna gick ”Ska jag vara här hela kvällen?”. Blicken spreds genom vardagsrummet och ut på altanen. På altanen satt det ännu fler. Minuterna gick. Det blev faktiskt roligare. Alla drack. Inte jag. Festen startade. Många blev påverkade. Några dansade. Några pussades. Några pratade. Två styckna försvann. Oron kom. Dem hittades. Tillsammans. I ett rum. Tjejen var för full. Hon ville spy. Jag hämtade en hink. Hon spydde. I 3 timmar. Hon kunde inte gå. Hon skämdes. Jag ringde efter hjälp. Mamma kom. Vi bar henne ut i bilen. Körde henne hem. Vi hjälpte henne ur bilen. Hennes pappa tog över. Jag följde med in. Hon höjde huvet. Hon grät och sa ”Jag älskar dig”.
Det är mörkt och dörren är stängd. Jag kan höra svaga toner av pianot min bror spelar på i rummet intill. Han är ganska duktig. Jag försöker se mig själv vid pianot där inne spelandes lika bra. Det är svårare. Jag är inte så bra med sånt där som har med knappar att göra. Jag önskar att jag vore det. Jag brukar jämföra pianot med människor. Människor har också knappar man kan trycka på och vissa är djupare och mörkare än andra. Är man skicklig kan man trycka på dem och bildaa en fin melodi men ibland trycker man fel. Man trycker på fel knapp och man måste börja om. Har man tur blir man förlåten och kan fortsätta där man var. Ett piano kan man lära sig att förstå. En människa blir aldrig helt förstådd.
Det är konstigt. Det är konstigt hur lite man faktiskt vet om varandra. Trots alla hundratals, tusentals timmar vi spenderat tillsammans och ändå så vet vi så lite. Hur mycket man döljer från andra. Hur mycket det finns som ingen någonsin sett. Vad har vi pratat om dom där minutrarna? Orden har flödat men det som är dolt är fortfarande dolt. Vi alla är nog rädda. Rädda att blotta för mycket. Rädda att andra vet för mycket. Det är konstigt, hur lite man faktiskt vet.
Det är så mycket man lär sig som barn, Man lär sig stoppa ett blödande sår med ett plåster som man sedan ser blir till ärr. Man lär sig att grönt är gå och rött är stanna. Man lär sig titta höger, vänster höver igen. Man lär sig att alla är lika värda men som man sedan märker att det finns undantag på. Stirrar på främlingar är inte heller någonting man gör, man lär sig att titta ner i marken som alla andra när man går. Dina föräldrar ska visa dig hur kärlek ska visas medan skolan visar dig vad som är rätt och fel. Om du har ett äpple och du får ett till av Emma så har du två och hon inget. Dina syskon ska visa dig vad gemenskap innebär och din ungdom ska visa dig vad konsekvenser är medan alkohol visar dig att du känner så mycket mer än vad du låter dig själv göra. Musiken lär dig att det finns så många andra där ute som känner som dig. År, månader, veckor, dagar minuter, sekunder lär dig att leva i nuet. Tiden kommer aldrig tillbaka och döden lär dig att du inte är så trygg som du tror.
Jag har lärt mig massor av dessa saker och gjort mina läxor noggrant. Jag har testat, jag har misslyckats, jag har flytt och jag har kommit tillbaka. Jag sitter här i en värld där kraven är högre än något någon tidigare uppnått. I en värld där alla duger men några duger mer än andra. Jag har stolt burit min "jag duger" stjärna utanpå den fasad jag klär på varje morgon efter jag beskådat det jag själv tycker inte duger. Men ju äldre jag blir och ju fler sekunder jag ser passerar inser jag mer och mer att det är något jag missat. Jag fick aldrig lära mig att vi människor är mer än rätt och fel. Vi ska inte ara älska innerligt utan kärlek är något som delas av två personer. Vi ska kunna bli älskade också. Jag missade den lektionen. Jag ser istället de flickor som "duger mer" som inte har en guldstjärna på kläderna såsom jag, utan bär ett guldhjärna under nyckelbenet. Så jag står där och väntar på att det ska bli grönt och jag kan gå medan jag ser lyckliga människor springa förbi i skenet av rött ljus.
Hej på er! Jag har bestämt mig att komma tillbaka till blogg.se eftersom jag inte är 100 nöjd med spotlife. Eller jag fattade faktiskt inget alls så nej inget för mig. Mitt aktiva bloggande ska jag försöka ändra på lite men kan bli kämpigt. Jag har inte tänkt skriva så mycket vad jag gör på dagarna utan har mest bara tänkt skriva lite tankar och funderingar.Jag bryr mig inte ens lite om vad ni tycker om det. Jag skriver saker ibland jag själv inte förstår pga lite för djupt och ibland skrivs det extremt odjupt. Vill ni läsa så gör det, vill ni inte så slipp. Kärlek
